Så då var det äntligen fredag....
Ja, eller äntligen vet jag inte. Men nu var det i alla fall fredag igen.
Som vilken annan dag som helst. Fast lite tråkigare, lite lugnare och lite tystare.
Sommaren är över och mörkret börjar krypa sig på.
Jag älskar hösten. Precis som jag älskar våren och sommaren.
Men när våren kommer så har man så många drömmar som ska uppfyllas under sommaren.
Ett rus som far igenom kroppen i en otrolig hastighet. Man planerar, fantiserar och njuter av vårsolen och vad som komma skall. Sommaren var alldeles underbar och det känns nästan som jag upplever samma sommar om och om igen. Jag cyklar samma vägar och går på samma stigar jag alltid gått. På väg mot samma mål som jag ännu ej har nått. Går igenom samma drömmar och mål som förra sommaren.
Men, så kommer hösten. Alltid lika plötsligt känns det som.
När hösten kommer infinner sig ett lugn. Men också en tomhetskänsla då alla drömmar tycks gå i dvala. Det är väl nu jag ska lära mig att krypa upp i soffan under en filt med en bra bok.
Eller mysa i soffan framför en bra film. Men åhhhh vad det är tråkigt och ensamt. Och jag har så svårt att varva ner i min ensamhet. De spritter i hela kroppen samtidigt som hösten förlamar mig.
Jag vill ha nån här som jag kan prata om allt med hela natten.
Ibland hade jag önskat att jag var en så där 13-15 år. Då man sov över hos kompisar och pratade just hela natten om allt mellan himmel och jord. Då man var så där berusande kär i livet och ja den där killen ;-) . Ha ha ha jaaa när jag var liten då blev jag kär i allt och alla. ALLA som var snälla fångade mitt hjärta. Sen blev jag lite äldre och ja, jag blev inte lika lätt förälskad. Men när min hjärta väl bankade för någon så bankade det verkligen bara för HAN.
Tror jag skrivit det förr. Jag tror jag har förbrukat mina "att bli förälskad" poletter.
Först krävs det mycke för att jag ska "falla" för nån. Och sen krävs det mycke för att min kärlek ska ta slut ... Nån dag hoppas jag i alla fall att det dyker upp någon som är redo och ta emot all min kärlek och som har lika mycke kärlek att ge till mig.
Men nu är i alla fall hösten på väg in och jag tillåter mig att drömma mig bort och fantisera om framtiden. Och ja, det är då denna kvinna blir så djup i sina ord ;-).
Men lugn. Jag är inte deprimerad eller desperat.
Bara tom, drömmande och sökande på svar som inte tycks infinna sig.
Jag tycker om att tänka. Jag tycker om att fördjupa mig i mina tankar om livet.
Och jag älskar ord. Jag älskar att skriva små dikter eller små meningar som säger så mycke mer än de ord som blir skrivna. Att fylla tomheten med ord känns bättre. I alla fall för stunden ❤️
KRAMAR VERONICA
