Jo, ja vet att jag är kvinna och att det är inget någon kan ta ifrån mig.
Och visst har jag kvinnliga roller. Jag är mamma, syster, moster, faster och dotter.
Sen har jag ju så klart alla andra positiva roller som vän, kompis och tränare.
I alla dom rollerna så är jag, jag. Bara vanliga något stabila jag som löser det mesta och klarar mig själv. Hur mycket det än har stormat i mitt liv så har jag stått kvar.
Det borde ju vara bra. DET ÄR bra!
Men ... jag saknar att få vara kvinna. BARA kvinna. NÅGONS kvinna.
Jag saknar vuxen kärlek och närhet mer än någonsin.
Att få klä upp mig för någon annans skull. För att jag vill. För att jag vill vara fin för någon annan än mig själv. Få känna att någon är stolt över mig. Att någon älskar mig. Att någon saknar mig. Någon som längtar efter mig.
Skulle va så mysigt att få gå på bio med någon. Ut och äta med någon. Sova med någon och vakna upp med denna någon. Att hålla handen med någon. Någon som kysser mig kärleksfullt och ömt så jag blir alldeles knäsvag. DET saknar jag.
Och denna någon kan ju inte vara vem som helst. Det ska vara någon speciell.
Ibland känns det som att jag har passerat min BÄST FÖRE DATUM för att kunna träffa denna någon.
Det kanske är försent. Jag kanske bara har missat Mr Right på vägen så han var tvungen att ta en annan väg för att slippa stå själv i livet?
Det känns som att ALLA andra är gifta, har barn, har hus och åker på semester. Har det där mysiga familjelivet som jag bara kunnat drömma om. Nu är mina barn stora. Och jag måste skapa nya drömmar. Jag kommer inte ha det där huset med en liten pool som barnen plaskar i eller gräsmattan där vi spelar boll tillsammans. Den drömmen måste bytas ut.
Men jag vet inte om jag vill drömma mer. Drömmar är till för att uppfyllas.
Och snälla bespara mig alla kommentarer som "sluta leta".
För det är kanske BÖRJA LETA som jag ska göra.
Ensamhet suger !!!
