VEM ÄR JAG ?!
Igår tog jag en härlig långpromenad vid havet som jag bara älskar.
Tänkte rensa knopp och kropp.
Hade nog behövt gå flera timmar till för att rensa.
Nu kom bara alla tankar upp till ytan. Men stannade liksom kvar där.
Just nu är jag väl ganska nöjd med livet.
Jag har ett jobb som jag verkligen trivs på.
Jag har ett annat jobb som jag älskar.
Och ett tredje jobb som jag brinner för.
Jag har mina barn och ett helt okej boende.
Men som kommer den där tanken igen om ensamhet ...
Jag har fortfarande inte träffat den där någon som jag kan ventilera vardagen med.
Den där axeln som jag kan gråta ut på. Någon som ger mig beröring, pussar och kramar när jag kommer hem från jobb eller sitter uppkrupen i soffan. Någon som säger att jag är fin. Eller - Älskling du är min... Någon att sakna, någon som saknar mig. Någon att bygga upp drömmar med.
Ja, jag märker när VÅREN är här.
Oftast då mina tankar kommer.
Försöker trycka undan tankar och känslor. Men ibland bubblar de upp ...
Precis som idag.
Många säger plötsligt händer det. Han dyker snart upp.
Jätte gulligt av Er. Men en dålig tröst.
Ärligt!!! Händer det nu så var det minsann inte plötsligt.
Har gått mååååånga år nu och jag som vill tro på livet bort om vårt vet snart inte vad jag ska tro på.
Det finns en mening med allt ...... känns numera som ett försvar för att inte va ledsen hela tiden.
Jag söker efter meningar jag inte kan förstå. Jag söker efter mål omöjliga att nå.
Jag söker efter svaren som ingen tycks ha. Jag söker efter känslan av den jag vill va.
Jag söker efter trygghet och kärlek i mitt liv. Jag söker efter vägen för nästa kliv.
Det enda jag lyckats med är att ändra min kropp. Nu vill jag förändra tankarna i min knopp.
Kramar Veronica
