JAG TÄNKER BYGGA

Jag har satt ut grunden igen.
Ganska motvilligt men jag har satt den.
Nu ska jag bara bygga upp mina murar igen.
Och denna gången högre och starkare än någonsin.

Vill tro att allt har en mening och att det finns så mycke mer
att tro på än det vi kan se.
För några veckor sen tyckte jag att jag fick det största beviset någonsin.
Det finns inte förklaringar till allt.
Och det som hände bevisade att det finns så mycke mer än det vi kan se.
Vilket har givit mig en starkare tillit till livet.

När det gäller relationer som inte tycks va min starka sida.
Vet jag inte riktigt vad det är jag ska lära?
För 4 år sen tog ett uppbrott för mig väldigt hårt.
Trodde aldrig jag skulle tycka om någon så mycke igen.
Eller ens kunna tycka om någon på riktigt.
Jag var trygg länge då. Jag trodde på oss fast det tycktes va OMÖJLIGT!
Jag trodde på oss trots avstånd och våra så olika liv.
Fast jag hade mindrevärdet gnagandes i ryggen både av mina egna tankar och andras ord.
- Han kan få vem han vill. Så vad ska han med Dig till?
Jag var stolt över mig själv som vågade tro på oss.
Som vågade känna mig älskad av Dig trots att du var känd.

I alla år har jag sen trott att det var omöjligt att träffa nån ens i närheten av den person Du var.
Men det fanns fler. Fler som Du. Och jag föll. Lika handlöst igen.
Trots sorg och många års byggarbete av mina murar så lät jag ganska snabbt hugga ner alla murar jag byggt upp. Och i känslan hjälpte jag mer än gärna själv till att hugga ner sten efter sten.
Jag trodde, att om jag gav av mig själv. Blottade mitt inre och lät Dig få veta vem JAG är så fort som möjligt så skulle du kanske springa fortare än nånsin.
Och jag skulle inte behöva bli ledsen igen.
Men du sprang inte! Du gav. Trots Din situation gav du så mycke av Dig själv och jag tänkte som förr. Då måste han ju tycka om mig. Då måste det ju va äkta kärlek ändå trots den situation du lever och befinner Dig i. När våra tankar och ord var så skrämmande lika. Som oskrivna tvillingsjälar.

Och när jag blottat hela mig och öppnat hela mitt hjärta.
Då kom smällen. Vi ses inte mer.
Jag vet att där finns förklaringar.
Och mitt kloka jag förstår.
Men sen finns ju jag, som är sårad och ensam. Lämnad igen. Som inte alls kan tänka klart och förnuftigt. Varför, vad var meningen med detta? Jag har ju lärt mig detta förr. EXAKT samma känsla. Och jag HATAR den.
Vill bara få va ÄLSKAD och ÄLSKA tillbaka.
Blir så besviken på mig själv som lät mig tro och känna.
Jag var ganska säker från början.
Inte ville jag nått med Dig. Men så nuddade du vid mitt skinn då du tittade på mitt armband. Du rörde ju knappt vid mig och ändå.... reaktionen i mig var så stark och den skrämde mig. Varför sprang inte jag?
Trots att ingen relation kan jämnföras med nån annan så jämnför jag.
De var ju så likt. Jag tänkte att nu var hindren inte så stora. Inte 65 mil mellan oss och ingen mer känd än den andra och inga små barn. Så himla dumt att jag tillät mig. Jag visste ju innerst inne att tiden var fel.
Men trodde att om jag gav Dig trygghet och kärlek på vägen så skulle de tillslut bli bra.

Du vet vad jag känner för Dig skrev du.
Och jag borde kunna skriva jag vet att du känner för mig.
Nånstans där bakom dina murar som du byggt upp.
Men jag vet att du behöver dina murar ett tag och att murarna stänger ute både kärlek och känslor.
För bakom Dina murar finns minnena kvar. Vackra underbara minnen. Så vem vill riva sina murar då?
Bakom mina murar var minnena trasiga så jag rev mer än gärna för att släppa in värme och kärlek igen.
Nån dag fina du så kommer du se att Världen utanför fortfarande väntar på att få lysa på Dig och ge Dig värme, kärlek, lycka och glädjen till livet tillbaka.

MINA MURAR IGEN !!!!
med en liten liten dörr som bara du kan öppna.
För jag VET att du har The Key To Happiness